I jul var jag hemma. Något som kändes som två dagar. En dag då jag rullade in på Umeå C och familjen stod så rörande jävla fina, uppradade med flaggor med interna grejer skrivna om mig och vinkade och jag sprang av och vi kramades och jag grät lite och det jublade i hela kroppen. Också en dag då jag i den tidigaste av morgnar stod på Umeå C igen, klev på tåget, vinkade till mamma och pappa som stod påpälsade och så söta och fina och utåt sett glada fast jag vet att de var ledsna och vi vinkade och fortsatte vinka även när tåget började rulla i riktning söderut igen och de båda joggade med en bit trots pappa med sin trasiga höft och jag blev varm och lycklig och kände mig nöjd trots ett jullov som inte alls var lov eftersom jag mest pluggade till omtenta som jag lyckats dra på mig. Men så ändå en så härlig känsla att rulla tillbaka till det nyuppbyggda och spännande.