Lax och klyftpotatis med en enastående kaviarröra - (pappas recept sedan tidigt 90tal) har pecis lagt sig till rätta i maggen min. Här i dagarna har jag flängt hit och dit och gjort allt och inget. Vilket betyder vadå? Jo, exempelvis att jag inskolats på ett gruppboende för utvecklingsstörda. När jag cyklade dit för första gången igår var jag spänd, nervös och väldigt, väldigt förväntansfull. Jag dövde det med att cykla sjuhellskottas snabbt med hög musik i örona. Min ivrighet gjorde att när jag nästan var på plats var klockan en halvtimme för lite. På vägen mötte jag några barn som lekte i skogsdungen vid cykelbanan. Den ena ungen riktade ett trägevär mot mig och såg ut att avfyra ett skott. Med munnen åtminstone. Jag tänkte: det där är ett tecken. Detta kommer bli min död. Men av dessa två dagar att döma har arbetsplatsen och de boende där gett intryck av det motsatta. 

 

Nu ska jag äta karra och invänta kersta och vårat vin. Som hon köpt, självfallet. Men måndagen den 23e kan ni räkna med att en nybliven 20åring står utanför portarna till systet strax före öppning. Bara för att.