Här är jag för några veckor sen. Busig, lattjig, och sådär härligt på språng.

 

Det är jag inte idag. Jag är ett vandrande bastuaggregat som producerar snor som om det hade betalt för det. Jag har ingen smak heller. Något som kan vara bland det mest störande jag vet. Mina ögon tårfylls när jag tänker på allt gott jag hade tänkt äta idag. Till exempel bakelsen jag fick av Sara igår. Jag självömkar nåt fruktansvärt, jag vet.